Ska man skratta eller gråta? Den glamorösa sidan av en graviditet.
De som känner mig vet om att jag besväras av foglossning, det vill säga bäckensmärta. Ju längre in i graviditeten jag kommer ju värre blir det. Först tänkte jag bita ihop och kämpa på till slutet men senaste veckorna har jag insett att det är omöjligt. Smärtorna blir endast värre.
I dagsläget har jag nå så fruktansvärt ont. Så ont att jag skulle vilja lägga mig ner och gråta. Så ont att jag vaknar flera gånger på natten för att det gör så ont, och om jag inte vänder mig ungefär var 20e minut så är det sen så illa att ilningen av smärtan inte avtar och jag kan då inte somna om, så då ligger jag vaken i några timmar och försöker skaka av smärtan. Så jag ligger i sängen och byter ställning fram och tillbaka, skakar i benen, försöker knäcka till höften, ändrar ställning igen och så här håller jag på till jag nästan börjar gråta för det är så frustrerande att inte få sova. Speciellt när man är medveten om att klockan ringer snart, för jobbet kallar.
Förra veckan kämpade jag på hela veckan, jobbade dag måndag till fredag. Sov väldigt dåligt den veckan och på lördag när klockan ringde (dottern skulle iväg på cup med handbollen och jag skulle följa med) så började jag gråta. Tårarna sprutade för jag var så trött efter att ha rullat hela natten på grund av smärtorna i höften (egentligen hela mitt bäcken) och ilningarna ner i benen. Så sambon försökte trösta och sa att han kan åka, men såklart man som mamma inte sätter sig själv före så jag åkte. Inte bra kan jag säga, för jag kunde knappt sitta ner sen på kvällen eller på söndagen bara att sitta gjorde ont. Sen kom febern och jag blev sjuk och fick stanna hemma från jobb, troligtvis smärtan som sparkat igång allt.
Idag var jag åter på jobbet, sitta vid skrivbordet gör ont så när jag ställer mig upp och ska gå så kommer den underbara smärtan. Står jag vid skrivbordet så gör det ont. Att gå gör ont. Går så sakta jag bara kan men ska man verkligen behöva ha det så här? Jag ansökte om graviditetspenning, för att slippa plåga mig så här. Visst har jag själv orsakat mig detta eftersom jag blev gravid, så jag kanske får skylla mig själv? Om jag ska tolka försäkringskassan rätt.
Idag ringde försäkringskassan upp.. För att ställa ytterligare frågor med baktanken att kanske slippa ersätta mig (kändes det som). Hon förklarade "Som sjuksköterka är det inte säkert att du har rätt till full ersättning. Men om du nu vill så kan du gå till läkaren och försöka bli sjukskriven den andra halvan. Vi lämnar besked till dig om några dagar." Skämtade hon precis med mig? Visste inte om jag skulle skratta eller gråta.. Frågade henne tillbaka hur hon menar eftersom att belastningen på jobbet inte blir lättare för att jag går ner i tid. Men det kunde hon inte svara på utan hänvisade till läkare för sjukskrivning om graviditetspenningen 100% inte blir godkänd.
Den smärtan jag har önskar jag inte ens min värsta fiende. Frustrationerna över att inte kunna sova på natten. Tröttheten på dagarna när man ska orka jobba och sedan ta hand om barnen på eftermiddagen, så vila är omöjligt. Alltid trött och alltid ont.. Att vara gravid är en gåva, men denna smärta.. Usch.. Aldrig haft så ont som gravid som jag har nu.. Svårt att vara positiv vissa dagar med denna smärta, jag hade hoppats på att det snart är slut på denna plåga men efter samtalet idag med FK så känns det hopplöst..
