Alltid sjuk. Och lite tankar.

Kommentera
God morgon! Vaknat före tuppen idag. Med svag temp, varför blir man alltid sjuk när man precis kommit igång med träning och löpning? Att det är konstigt, det slår aldrig fel. Och det känns så surt när "glöden" börjat återvända, så måste man vila.
 
Och träningsvärken sitter ännu i på dag 3 efter bröst passet på gymmet. Jag hittade en ny maskin på gymmet som tar lite annorlunda, la på lagom med vikter men jösses vilken träningsvärk jag har fått efter det i brösten 😣 försöker stretcha varje dag men kan knappt lyfta mina armar utan att det gör ont 😂 men träningsvärk är en skön typ av värk, så man ska väl bara njuta och inte klaga. 
 
På "gamla" jobbet har jag nu kvar 7st pass med dagens arbetspass inräknat. Känns lite blandat men i överlag känns det faktiskt väldigt skönt, lite befriande. Det har varit så mycket sista tiden som tyvärr lite tagit bort glädjen i jobbet. Mycket stress på grund av arbetet i sig men även lite intriger, säkert på grund av stressen som vi alla känner av. Jag älskar verkligen mitt jobb, mitt yrke, det här att göra skillnad. Men inte på bekostnad av min hälsa. Känslan att inte räcka till, att trots man gör väldigt mycket så gjorde man inte nog mycket. Trots att man själv känner att man gjort ett bra jobb så var det inte var bra nog, man borde ha gjort allt ännu bättre. Lite "det spelar ingen roll vad jag gör för det är ändå inte bra nog", och så ska det inte vara. Jag förstår verkligen innebörden av "spring sjuksköterska, SPRING!".
 
Något jag kommer sakna på min gamla arbetsplats, eller min nuvarande arbetsplats, är alla dessa solskens historier. Där vi har fått följa stroke drabbade människor som kommer in till oss i dåligt skick, men som återhämtar sig oerhört bra. Som ex en som senast fastnat i mina tankar. Han förlorade sitt tal (afasi) och plötsligt en dag när jag kommer in till honom så pratar han! Den blicken när han själv insåg att det kommit fram ord. Han blev så chockad, och jag med! Så jag sa "Oj vad skönt att äntligen få höra din röst!" Då började han gråta, av glädje och lättnad. Även jag släppte några glädjetårar. Denna man som varit så nere på grund av det han drabbats av, som känt sån frustration när rösten svikit honom och hur han ansträngt sig för att kunna göra sig förstådd. Som sedan började känna hopp när talet återvände och glädjen kom tillbaka. Mitt i allt skämtade han igen och skrattade när vi skämtade tillbaka. Såna saker kommer jag verkligen att sakna, att få vara en del i denna resa. Få följa någon på deras väg tillbaka, få stötta och peppa för att hålla deras hopp uppe ❤
 
Och strax innan min "avgång" fick jag äntligen ta emot min stroke kompetens efter 1 års utbildning, men nu lämnar jag stroke enheten. Så nog är det lite med sorg i hjärtat som jag går. Och vissa kollegor som verkligen har ett hjärta av guld, dessa kommer jag sakna att skoja med varje dag. Alla skratt och tokigheter vi har gjort. Det är ju ett kapitel som avslutas. Men jag tvekar inte på att jag kommer trivas på mitt nya jobb!