Reflektioner.

Kommentera
God morgon. Ledig helg från jobb och barnen är hos deras pappa. Och idag känns det lite skönt faktiskt, för jag behöver verkligen vila. Första gången på dessa 25 veckor som kroppen signalerar att det inte går att hålla samma tempo på jobbet som när det inte finns en bebis i kroppen. Kände av det redan igår vid kl 14, men det går inte att ta det lugnt på jobbet alla gånger. Så när jag sen kom hem haltade jag av smärtorna från fogarna i svanken. Fick även lite frossa så bäddade ner mig och somnade 2 timmar, men värken var kvar när jag vaknade och den är kvar än. Inte lika illa idag men det känns att det blev överbelastning igår. Så jag måste försöka ta det lugnare på jobbet sista tiden som är kvar, jag vill ju hålla min planering och bara gå två veckor före. Men eftersom jag sover sämre så är jag så väldigt trött i kropp och knopp på dagarna.. så vi får se om jag klarar mig till slutet. 
 
Något jag märkt av sista tiden är att jag just nu funderar väldigt mycket, reflekterar över saker. Måste vara något med graviditeten? Kan tänka på saker som skett för länge sen, med nya ögon på det. Analyserar det på nytt och lär mig nya saker ifrån det. Jag har börjat reflektera väldigt mycket över mig själv. Sista halvåret innan jag böt jobb så var jag väldigt stressad men jag märkte det inte riktigt själv just då i stundens hetta, men symtomen fanns där. Jag ville prestera och jag ville göra allt, så jag tog slut på mig själv. Var jämt stressad men jag trodde att det var bra stress för visst presterade jag, men med alla höga krav både från andra men främst från mig själv så blev jag en person som "vibrerade", brukar beskriva stressade människor så. Jag önskar jag redan då insåg det, för jag var nog på väg att bränna ut mig själv vilket jag kan se nu när jag tänker tillbaka på mina "symtom", hur lätt jag hade till gråt, hur lätt jag kunde bli arg, men främst hur dåligt jag tog kritik för det blev väldigt personligt och gjorde mig väldigt ledsen samt fick mig att känna mig värdelös, vilket även gjorde mig besviken och arg på andra. Jag hade nog gjort mycket annorlunda om jag tänkt på detta för länge sen, men tyvärr har jag aldrig riktigt prioriterat mig själv så jag antar att det är därför jag aldrig la märke till att jag själv inte mådde bra. För jag var så inne i att se till att alla andra mådde bra så jag glömde bort mig själv.. tappade bort mig själv. Eller ville kanske inte riktigt se det? Blundade nog en hel del för att inte visa min svaghet, som man så dumt tror att det är. Ingen klarar av att prestera på max nivå hur länge som helst, det är bara en tidsfråga till när kroppen eller knoppen tvingar en att ta det lugnt.. 
 
Vila och återhämtning är oerhört viktigt, och idag är jag mycket bättre på det. Jag drar ner tempot och jag säger ifrån när det blir för mycket, och jag har lärt mig att våga ta hjälp från andra för att klara saker. Kanske är det tack vare den nya underbara människan i mitt liv? Han som öppnade mina ögon så jag såg mig själv. Han påminner mig väldigt många gånger om när jag måste fokusera på mig själv, som idag har han ordinerat vila eftersom fogarna spökar. Och förra helgen ställde han in vår resa för han såg hur trött jag var, medan jag ville åka för att alla andra skulle bli glada. Och den dagen sov jag många timmar extra. Så vilan behövdes verkligen. Så tack vare honom har jag mer och mer börjat prioritera min egen hälsa, för mår inte jag bra så kan jag inte få någon annan att må bra. Och just nu bär jag på något väldigt värdefullt, så just nu är det extra viktigt att tänka ett steg längre ❤