Som det ska vara.
Efter att ha varit sjuk i över 2 veckor vilket innebar långvila för att sedan mjukköra en vecka och sedan gå över till att träna hårt igen känns! Det känns verkligen precis vad jag har tränat, vilka muskelgrupper som har fått slita i gymmet. Det känns så pass mycket att jag nästan vill gråta, skämt och sido. Jag har sån extrem träningsvärk, den sköna varianten dock men som gör att man inte kan gå helt normalt.
Blev lite för ivrig när jag körde rygg och jag tog i lite för hårt så nu dag två känns det, värst är nog latsen men även nedre delen av ryggen då jag även la in den i ben/rump passet. Aouch.. Och igår hade jag större fokus på baksida lår då jag själv anser att det är det partiet där det minst syns något, där är det väl isolerat! Så baksida lår ömmar ordentligt idag. Men det är ju det man vill dagen/dagarna efter ett bra gympass, man vill känna att det har gett något och man vill ju ha den där härliga träningsvärken som man känner en sorts hatkärlek till. Så man ska väl faktiskt inte klaga utan tacka och ta emot. Typ.
Skolmässigt går uppsatsen framåt i snigelfart, vi kommer inte riktigt överens med vår handledare. Hon tycker en sak och vi tycker något annat. Vi gör vårt allra bästa och offrar en hel del extra tid till att rätta till där hon tycker det är galet (men som gångerna innan varit så perfekt enligt henne, tills hon bytt åsikt mitt i allt) för att sedan få nya förslag till nya ändringar. så när vi ändrat något till precis som hon tyckte så kan hon komma med en ny kommentar på exakt samma ställe att det är fel. Hon sätter oss på skitgöra helt enkelt. Det känns lite som att vad vi än gör så är det inte bra, och vissa gånger kommer tankarna "Är vi helt korkade och fattar ingenting??"" Samt att det ibland har känts lite som att det är handledarens uppsats och inte våran, hon har ganska många idéer som hon tycker skulle vara bättre medan vi tycker något annat. Så vi har fått vara rätt irriterade och nästan förbannad, nästan var väl lite snällt för nog har vi fått svära när handledaren inte har hört. Skulle jag summera utbildningen så är c-uppsatsen den värsta biten! Men nu har vi börjar argumentera varför det ska vara si och så, för självklart har handledaren rätt till sina åsikter, varför ska man annars ha handledning? Men det är vårt arbete, våran uppsats och faktiskt vårt "lilla barn" just nu. Något vi har skapat faktiskt slitit väldigt hårt med. Så känner vi att något verkligen känns riktigt bra, varför ska vi då ändra det och göra om det bara för att handledaren har gett ett förslag till en ändring? Så länge vi har bra argument till varför det ska vara som det är så ska det vara precis som vi själva tycker, för hur ska vi annars helhjärtat kunna publicera uppsatsen och vara stolta över den samt även kunna stå för vårt arbete om vi inte är nöjd med den? Så just nu tror jag att det är vi som är finnen i röven och ger handledaren gråa hårstrån, istället för tvärtom. Men även just det här är ju något som är viktigt i vårt kommande yrke, att kunna stå för vad vi gör och även senare kunna argumentera över varför vi har gjort som vi har gjort. Så handledaren kanske har ett syfte till varför hon är hård.