Nå sin maxgräns.
Svårt att sova när det gör så ont. Vänt och vridit hela natten, men det är omöjligt att hitta en ställning där det inte gör ont. Sen med en blåsa som knappt klarar av 1 dl (känns det som) så man måste stiga upp flera gånger och det hugger så illa i ryggen vid varje steg att man nästan faller ihop.
Har märkt nu att min maxgräns är promenad tre dagar på raken, och egentligen är även det för mycket. Tog promenader på söndag och måndag, sen på tisdag morgon kände jag i sidan av låret att det inte riktigt kändes okej. Men tänkte att jag tar en lugn promenad så jag får lite friskluft och sen en varm dusch. Sambon bad mig stanna hemma (för han mindes ju hur det blev sist, när jag låg i fosterställning i sängen och skakade och grät av smärtan) men jag tog promenaden och gick i lugnt tempo. Mot kvällen började smärtan.. högg i ryggen så illa flera gånger att det kändes som att ländryggen helt låst sig med en kniv som satt fast i fogarna, så om jag rörde mig strålade en intensiv smärta så fick försöka sträcka på mig försiktigt försiktigt så att det skulle släppa. När jag sen försökte sova till natten var det väldigt svårt att komma till ro för det ilade av smärta i ländrygg, höft och lår, hur jag än låg så var smärtan där utan att avta. Sov ca 2 timmar den natten (totalt under hela natten efter alla avbrott). Sen igår vilade jag helt, det hade varit omöjligt med en promenad för det gjorde så ont igår.. satt i soffan eller låg i sängen större delen av dagen, ändå var smärtan där hela tiden direkt jag ställde mig upp eller satt "fel". Och sen försöka sova när det ilar smärta oavbrutet i nedre delen av kroppen, omöjligt. Bara vända sig i sängen gör ont. Sovit ca 2 max 3 timmar nu inatt, så gissa om jag är trött. Hade jag lyft tungt kan jag förstå men en lugn promenad? Varför orkar inte ens kroppen det? Förstå hur man bitit ihop på jobbet sista veckorna. Fy vad ont det gjorde sista tiden men man log och sa att det inte är så farligt. För man vill ju inte klaga, för klagar man så är man gnällig. Lite så är det ju, tyvärr.
Och jag är så tacksam att detta endast är under graviditeten och en kort period efteråt innan kroppen återhämtat sig. Så enormt tacksam för det. Att behöva leva så här livet ut hade jag aldrig klarat av, det tar så på psyket att ha så här ont hela tiden. Att inte kunna njuta av en skön och frisk promenad för man vet att den intensiva smärtan då kommer mot kvällen. Att vara så här begränsad (vilket gör en rastlös när man är van att vara igång), sen sova så väldigt dåligt och aldrig få återhämtning. Nä det är inget jag önskar någon.. det är tungt och dagarna de gör värst ont (som igår), då rinner tårarna.. och tänk att det finns folk där ute som lever med kronisk smärta. Som har det så här så gott som varje dag livet ut. Jag lider med er ❤ För jag förstår nu hur tungt ni måste ha det..
Nu ska jag slå på en serie eller ett klipp och försöka slumra en stund till, känns för tidigt att stiga upp och dricka kaffe nu. Ha en underbar dag ❤