almostthere.blogg.se

Allt är möjligt, bara man har viljan att kämpa för det!

49 dagar kvar

Allmänt Permalink0
Första tiden går graviditeten väldigt sakta, det känns som att veckorna kryper fram. Medan det i slutet känns som att graviditeten bara rusar framåt. Det är nu endast 49 dagar kvar till beräknat datum, men att lilleman kommer den dagen är jag väldigt tveksam till. Men vi får se!
 
Jag har varit hemma nu i lite mer än en vecka, otroligt skönt är det måste jag verkligen säga. För sömnbristen är tillbaka. Jag sov endast "ganska" bra de två första dagarna, sedan var vakna nätter ett faktum igen.
Jag har haft så ont så jag inte har vetat var jag ska ta vägen, hur jag än har legat så har det gjort ont. När jag hittar en ställning så kan jag där innan jag ska till att somna känna att det redan börjar göra ont, sedan vaknar jag ca 20-30 min senare och måste byta ställning och så håller det på hela natten, vaknar jag inte av smärtan så vaknar jag av att jag är kissnödig. Och även om jag är sjukskriven och därmed "ledig" så måste jag ändå upp med barnen som ska iväg på skola. Så redan vid kl 10 är jag så trött så bara jag lägger ner huvudet på kudden så slocknar jag. Så därför är det verkligen så skönt att slippa jobba, för jag kan gå lägga mig när barnen gått till skolan, jag kan gå vila mitt på dagen innan de kommer hem igen. Så även om jag sover dåligt så har jag nu lite energi till att fungera som mamma.
 
Har även börjat drömma mardrömmar, hade en så obehaglig dröm så när jag vaknade var pulsen hög och jag kunde inte somna om. Jag drömde att vi hade hittat ett hus, huset var lite skiljt från alla andra hus. Stod som ensamt mitt på en stor tomt. Sambon var bortrest med jobb så det var endast jag och barnen i huset. Det var sent på kvällen och jag var mitt i nattning av alla barn när jag plötsligt hörde något bakom mig, så jag vände mig snabbt om och där står en gubbe! Med en så obehaglig blick och ett hånflin över läpparna. Så där obehaglig så det går kalla kårar efter ryggen. Ropar åt honom att han genast ska försvinna ut ur huset, annars kommer vi tillkalla polis. Men gubben stod kvar i dörröppningen till det rum där jag nattade de mindre barnen. Så jag ropade till min äldsta att hon skulle ta upp telefonen och ringa 112 så vi kunde få hit hjälp.
När hon ska ringa säger hon sedan "Men mamma, han är ju en vän till familjen. Jag såg ju igår när han gick in i huset." Och av det vaknade jag, vetskapen att han befunnit sig i vårt hus tillsammans med oss sedan gårdagen, och bevakat oss. Usch det var så obehagligt så jag vaknade. Tog nog minst en timma innan jag kunde somna om igen. Har säkert något med alla hormoner från graviditeten, moderskänslorna och rädslan att något ska hända barnen.
 
Så kan det vara! Mycket just nu handlar ju om graviditeten i min blogg. Har så foglossning att jag knappt orkar promenera, så blir inte några tränings inlägg här på väldigt länge. Sen är ju tanken nu att man ska gå upp i vikt och inte ned, så blir inga kalorisnåla inlägg om mat heller. Det får vänta tills bebis är ute och det är dags att försöka hitta tillbaka till den gamla formen igen. Kanske ni får hänga med på även den resan, från stor till lagom igen. Vi får se!
 
 
Till top