Ta sig framåt.
En resa är lång och sällan rak, vilken resa man än gör. Vi möter även personer under vägen som önskar att dom hade kommit lika långt, att även dom hade vågat ta steget till en förändring och att de hade haft samma ork till att stå emot lusten att gå tillbaka till gamla vanor. De med "äh man duger precis som man är!" och självklart, visst är det så. Men menar du då att man duger som man är om man är som du? Tyvärr möter många tjejer (men även killar) som kämpar med ex träning eller viktnedgång ett ganska stort motstånd från just andra tjejer/killar. Man duger precis som man är, men man måste då även må bra i sig själv. Många delar samma åsikt, det gör säkert även du också, dvs: Det spelar ingen roll vad någon annan säger när jag själv inte känner så på insidan.
Man bestämmer sig en dag för att nä nu jäklar, så gör man den där förändringen som verkligen kommer att påverka ens liv på fler sätt än ett. Jeansen kanske sitter hårdare än tidigare, magen kanske är större eller helt enkelt att rumpan inte längre ser ut eller sitter som den en gång gjorde. Så nu startar vi! Ju längre in på resan du kommer ju mer händer, ju mer syns för ju mer självförtroendet växer desto mer lyser du. Men nu pratar jag framför allt om de yttre, det händer en väldigt massa på insidan också men jag pratar om det som syns för andras ögon. Man klarar sånt man tidigare trodde var omöjligt och just det gör en själv väldigt stolt, vilket man har all rätt att vara för jäkla vad man har presterat bra. Man får dessutom på köpet ett bättre självförtroende, man lyser mer än vad man gjorde tidigare vilket även kommer att synas. Man mår bättre i sig själv och man trivs bättre i sin kropp (om man tidigare var obekväm). Genom att man själv har lyckats så vill man gärna motivera och inspirera andra för om jag klarade det så kan även du. Man vill även vissa gånger få ropa ut det man klarade, ex satte ett nytt rekord i något man har kämpat med ett bra tag. Man vill dela med sig av glädjen, av vinsten. Jag vet själv hur otroligt glad jag kan bli när jag sätter nya rekord, känslorna på insidan går inte ens att beskriva!
Men dit jag vill komma. Ju mer man lyser, desto mer sticker det i andras ögon. Så har det alltid varit men måste det fortsätta vara så bara för att det alltid har varit så? Jantelagen har nog alla nån gång hört talas om. Det är väl ändå mycket roligare om vi alla kan glädjas tillsammans, utvecklas tillsammans och peppa varandra istället för att försöka dra ner varandra?
Jag har sen länge tillbaka lärt mig att damma av mig nedlåtande kommentarer, och jag har genom åren fått höra en hel del. Men ett exempel; här tidigare fick jag höra att jag har blivit för utseende fixerad och att jag visar min rumpa för mycket. Vad lyser genom detta? Jo avundsjuka. Jag personligen skrattade bara. Varför? För att jag tidigare var extremt osäker i mig själv, jag gömde mig. Jag kunde hoppa bakom en hylla på ICA om jag mötte någon jag kände igen. Jag skämdes för mig själv. När jag skulle gå ut på stan kunde jag prova kläder i en timma för att hitta något som satt bra, täckte ansiktet med smink för att känna mig vacker och satte i linserna för att jag skämdes för mina glasögon (haft glasögon sen 4an men aldrig visat mig offentligt i dom tidigare). Jag kunde inte ens visa tänderna när jag log. Så illa var det verkligen, mitt självförtroende var i botten och då var jag verkligen utseendefixerad för allt skulle vara perfekt innan jag gick nånstans. Idag rycker jag i blindo ut kläder ur garderoben och sticker sen, för idag är jag bekväm i min kropp så till vardags bryr jag mig inte om vad jag har på mig. Fixar oftast mina ögonbryn och sätter mascara för att se piggare ut men sen är det oftast bra, ids jag inte pillra in linserna så kör jag med glasögonen. Summan då, idag har jag ett bra självförtroende och känner inget behov av att gömma mig vilket jag visar med mitt sätt att vara och även på de bilder jag lägger upp. Idag vågar jag ta plats. Om nu detta gör mig mer utseendefixerad och för stolt över min bakdel så får det vara så. Alla har rätt till sina åsikter. Men jag personligen öser hellre beröm och höjer hellre de runt om mig än att försöka trycka till och dra ner dom, för genom att glädjas med de runt om mig blir även jag gladare. Jag vill att de jag har runt mig mår bra och jag vill även tillåta dom att må bra och vara stola över sig själva.
