Hatkärlek

Kommentera
Träningsvärk är verkligen en sorts hatkärlek. Man strävar efter att få den, man vill ha den men när den dyker upp så vill man bara bli av med den.
Tidigare när jag tränade mer försiktigt och i ett mer viktminskningssyfte så var det sällan jag hade träningsvärk och de gånger jag fick träningsvärk så var den ändå ganska mjuk och försiktig. Kan jag då tycka så här i efterhand.
Nu tränar jag mer hårt, och målet är ju att bygga muskler. Jag vill få fram musklerna ordentligt och jag vill verkligen se vad min kropp kan prestera och hur den kan utvecklas, var är toppen för min kropp?
Så träningsvärken infinner sig som ett brev på posten efter varje pass, aldrig sen utan den håller tidsschemat och är punktlig. Dag 1 är ofta den värsta, jag kan ha riktigt ordentligt ont dagen efter ett hårt gympass. Dag 2 för mig är mildare men för de flesta är det dag 2 som är värst.
 
Idag är inget undantag. Kan nog ärligt säga att jag inte minns när jag sist hade en dag utan träningsvärk? Jag körde ett ganska hårt benpass i lördags, så söndag + måndag har varit hemska! Bara att gå har gjort ont. Det har verkligen känts att benen har fått jobba, och även rumpans muskler har varit ömma. I söndags blev det ett ryggpass med M och då slog jag mitt PB i marklyft och lyfte 90kg. Bara där förstår ni nog att träningsvärken kom ordentligt dagen efter, en trött och öm rygg. Måndag blev det ett blandpass för biceps och axlar. Körde slut på biceps men hade ändå lite kraft kvar i slutet av passet så det blev lite axlar som avslut, jajjemen det känns idag!
 
Så fast det kan göra så ont i musklerna så vill man ändå ha den, och man blir faktiskt lite besviken när man har kört hårt och inte får en träningsvärk dagen efter. Så det är verkligen en hatkärlek!