Lugn och ro i själen.
Precis kommit hem från jobbet, arbetat med ett roligt gäng ikväll. Vi hann prata en del om träning och det ger en lite motivation. Så imorgon tänkte jag faktiskt försöka att ta mig ut på en joggingrunda! Rensa tankarna lite så att jag sen orkar sätta mig med studierna. Har en hel del föreläsningar att ta igen inför tentorna på onsdag. Ligger lite back i schemat men jag hoppas på att klara iaf 1-2 tentor, gärna alla men med tanke på hur intensiva de här kurserna har varit så förvånar det inte mig om jag inte klarar alla. Men vi får se, man ska aldrig säga aldrig!
Har egentligen inget vettigt att skriva ikväll, så det blir lite av ett "Kära dagbok"-inlägg idag. Är för trött i huvudet ikväll för att orka skriva något mer seriöst och djupare, så det här får duga. De senaste inläggen har heller inte varit speciellt motiverande, men det blir väl så i perioder. Min träning står lite stilla just nu, försöker att då och då göra några övningar här och där men jag skulle verkligen behöva dra mig själv i örat och komma igång igen, men på onsdag tentar vi ju av den här terminen och går sen in på ledigt, så då jävlar. Då ska jag se till att komma igång med träning och motion på rutin igen. Börjar gro den där latmasken igen. Ajja bajja! Det är lätt att falla ur spår, men när man väl tar sig in i spåret igen så är det lättare att fortsätta framåt. Och det finns bara fördelar enligt mig med att träna och motionera, så jag förstår inte varför jag egentligen hittar alla ursäkter?
Ett citat helt i min åsikt. Att springa är verkligen underbart! Känslan efteråt är obeskrivlig. Men man får inte pressa sig själv för hårt, speciellt inte i början. För då tappar man glädjen med att springa, det blir istället något tungt och jobbigt och då vill man inte fortsätta. Så springa i en takt som känns okej så att man orkar längre, då är löpningen mycket roligare. Men då och då tycker jag absolut att man ska våga ta i, se var gränsen går så att man kan se att man faktiskt orkar mer än vad man tror.